Sörjer du det du fått för att det är borta sen länge borta och försvunnet eller sörjer du snarare det du inte fått?
saknade bitar.
du är inte ensam längre
aldrig nånsin behöver du
gå barfota
kalla vintrar i den vackra snön
isande vindar
viner kring mig med
men benen
blir kraftigare för
var dag som går
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
du vet, kvinnan.
jo men så mtcket man önskar sig av sin barndom o tonårstid som aldrig fanns där. lätt att se hålen och önska annorlunda. så lätt att föra vidare de hålen och saknade bitar till sina egna barn, fast man vet SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE. men det är som om de där gapen gör en sinnes på nåt vis. och jag tänker "goodenough mother" och är ändå säker på att jag inte är just det.
och jag tänker
jag lever inte fullt ut längre/än. jag känner det hela tiden. jag lever sned och böjd - men jag vet min potential, mitt inneboende väsen - det är nästan värre än att inte veta det (?). och jag kräver SÅ SJUKTINIHELVETES MYCKET av mig själv och min familj.
att hålla tillbaka. det är det fan värsta, och det kämpar jag mot. eller, det arbetar jag på för att komma förbi.
och att alla sorger gör oss mer klangfulla, mer färgrika. och att ingen har gått på klotet någonsin som inte burit sorg. det går inte att komma undan, men det går att acceptera och att hitta vägar att hantera sorgen och smärtan på ett ädelt sätt.
det är det svåraste men det viktigaste vi kan göra som människor.
Victoria,
Du är THE MOTHER för fan ! självklart förstår jag dig och bär på samma tankar och funderingar men vá fan.man är ju inte mer än en människa och man måste tillåta sig att (även om vi gör misstag och lär oss av dem) göra misstagen om och om igen.
Skicka en kommentar