I leken är man inte genomtänkt

Dagen igår slutade med att jag fick fram oerhört tunna, spröda platta ornamentliknande mönster i lera. Det var en otrolig känsla att jobba fram det där! Men när man som jag då bara lät mig hänföras av känslan och ingivelser är det inte säkert att det blir så genomtänkt. Men det är väl det experimenterande och lekfullhet handlar om. Att det inte är genomtänkt. Vad som hände var att jag fick eller i alla fall kommer få problem med att förflytta mina platta,sköra mönster från arbetsplattan in i ugnen. Visserligen gör det ju inget om de går sönder, men det gör inget om de håller heller. Jag vill gärna att de skall hålla hela vägen ut ur ugnen därför att det är på nåt sätt då det börjar... Vad jag kan göra med dem och hur jag kan bygga ihop dem eller ev. presentera dem. Och vad händer i den leken? Kanske upptäcker jag ytterligare saker. I hope !

Vi drack skumpa och åt goda ostar

Efter att ha fotograferat i stadsmiljö, skissat på olika förslag och tillverkat schabloner till extrudern samt förberett sin lera, var det dags att pressa ut sina lerformer. Jag som varit så grymt taggad stod sen och bara tittade på mina långa korvar av lera som jag gjort. korvar och remsor i två olika bredder. Vad fan hände med alla idéerna? Jag kom inte på en enda. Men det viktigaste var att börja rent intuitivt för att inte tappa farten. Jag är så rädd för att det inte ska bli något alls. Hellre gå några omvägar och riskera lite än att inte få nåt ur hnderna pga. för mycket tankar och prestation.Så jag började. Jag började att sätta ihop korvarna som cirklar ungefär som små armband. Putsade och gjorde dem fina. Inte visste jag varför men jag gick på ren intuition. Imorgon ska jag fortsätta på nåt sätt.
Sen drack vi skumpa och åt goda ostar. La Familia, på facket. Underbara människor allihopa!

Blicken förändras

Först blir jag så där fruktansvärt ivrig. Inte nödvändigtvis ivrig inför att sätta igång utan att få se det jag ska göra färdigt. Jag vet inte ens hur det färdiga kommer att bli. Kanske är det därför jag är så nyfiken och bara vill börja - jag undrar hur det skall sluta. Så är det nog. Jag läste en sån bra grej angående inspiration.
Lyssna här :
" Inspiration, konst, konstnär - så många dimmiga ord som skymmer sikten på ett område där allt är jämnvikt och beräkning och där tankens fria vind blåser"
I.Stravinskij
Vidare skriver han i sin bok, Musikalisk poetik, att allt skapande förutsätter en slags aptit som väcks av försmaken av upptäckten. ( Det är så djävla bra!!) Denna försmak av skapandet åtföljs av en intuitiv förnimmelse av något okänt, som man visserligen tagit i besittning men som ännu är oklart och bara kan bestämmas med hjälp av vaksam teknik.

Studiet av skaparproessen är ytterst ömtåligt. Det är hopplöst att kunna försöka följa dess faser i andras arbeten. Men nästan lika svårt att iakta dem hos sig själv.

16 Januari

Ornament med extruderteknik
Det här kommer att bli så jäkla kul! En riktigt lekfull utmaning. Först tänkte jag hur jag kunde hitta inspiration till olika mönster, och vad jag kunde göra av det, men efter genomgången av extrudertekniken insåg jag att det bara är att börja. Det är ju då idéerna kommer. Ur själva arbetet.
Två saker vet jag i alla fall: Det ena är att arbeta med skuggeffekter- det andra : att bygga kuber
...större plattor att hänga eller ställa en bit utanför väggen och sen belysa kraftigt så möstret avtecknas som en skuggeffekt på väggen. .. Men inte tänka för mycket innan. Bättre att bara börja.
Passa på att läsa;
Konstteori
av Cynthia Freeland
Flyktförsök av Lucy Lippard ur Konceptkonst (skriftserien Kairos)
Musikalisk poetik
av Igor Stravinskij
Helst samtidigt!

återvändsgränd

Det här med att vara två. Att känna en tillhörighet och en vi-känsla... Vad är det .Egentligen. För mig - något som jag längtar efter och strävar efter men hur ska det vara. Kanske är det inte mer än så här. Nu vet ju inte du hur jag har det men jag tycker inte att det här är det ultimata. Det måste finnas något mer. Som om själva "känslan" saknas. Känslan av ett riktigt engagemang. ett riktigt levande och glädjefullt liv. Ett liv som drivs framåt av sig själv. Som han och jag likt kugghjul driver framåt utan att ens behöva tänka på det. Ett lyckligt liv. Inte nödvändigtvis friktionsfritt men med en förmåga att se till varandras behov och önskningar och finna en glädje i att vilja den andre det bästa. Känner mig själv så egotrippad. Men på nåt sätt får jag ju försöka ge mig själv det jag önskar att han såg att jag behöver. Eller?
Känner mig fast i ett tankemönster jag helst skulle vilja slippa. En återvändsgränd där tankarna bara vägrar ge upp. Precis som de där batteridrivna bilarna som finns (leksaksbilar alltså) som går emot en vägg eller en kant klättrar lite upp på den , gör en kullerbytta och åker sen i en annan riktning för att utföra samma procedur igen och igen och igen.... Tills batteriet tar slut.

kitsh - lisa för själen

Det var ett djävla väder ute och för ovanlighetens skull tog jag faktiskt med ett paraply. Som självklart inte funkade när jag väl behövde det. Så typiskt. Ändå blev det en riktigt lyckad dag. Du vet en sån där dag som flyter på och som inte var uttänkt in i minsta detalj innan pga att tiden egentligen är för knapp för att hinna ens hälften. Den här dagen flöt på. Jag fick bra saker gjorda och oväntade ingivelser. Ingivelser som jag instinktivt följde. Som vadå ? undrar du då...
Som att ringa en hemmavarande väninna för att bjuda in mig själv på lunch eftersom jag hade glömt matlådan i regnet. Fick en juste promenad på köpet. En annan ingivelse var att "boa" in mig vid min arbetsplats på skolan Det har jag nämligen inte gjort trots att det gått en hel termin och jag kan säga att det såg inte mysigt eller inspirerande ut! Så det satte jag igång med och om frigoliten som jag satte upp med dubbelhäftande kuddar sitter uppe imorgon med, så ser det riktigt inbjudande ut. Jag ska bara piffa till det lite med minst en ljusslinga och en liten paljettväska från Thailand, så jag får den rätta kitshiga feelingen jag tycker att man ska ha mer av på en skola som min. Självklart finns det fortfarande plats för alla experiment och coola saker jag ska åstakomma också!

Varför?

Hon tyckte att dagen började alldeles utmärkt och hon kände en viss iver att komma till skolan och träffa alla nygamla ansikten. Det var det också. Förväntan låg i luften.Hon visste inte vad det var hon förväntade sig eller av vem .Känslan sjönk emellertid ganska fort.Det var ju trots nytt år, ny start ändå bara samma gamla vanliga lunk. Fast hon hade nya kläder. Som om inte det skulle kunna piffa upp. Det gjorde det såklart, men inte så att det räckte hela dagen. Inte förrän hon kommit hem, hämtat barnen, handlat det nödvändigaste i matväg och tillåtit sig själv för ovanlighetens skull att somna i soffan slog det henne.Ja, hon hade inte kommit på det helt själv. Med hjälp av en väninna som hon hunnit prata med medan hon samtidigt vek tvätt och rev morötter. Utan att hon tänkt på det hade hon redan första dagen drabbats av prestationsångest. Inte ångest direkt kanske men krav. Krav på sig själv. Ändå fick hon nästan alltid svårt att komma igång att arbeta på skolan, oavsett om det var folk omkring henne eller inte. Den bästa tiden brukade vara tidigt på morgonen innan någon annan kommit dit. Men då fick hon vara väldigt morgonpigg. Dessutom blev hon ju alltid avbruten. Hon ville ju gärna jobba på koncentrerat någon längre stund när hon kanske ändå hade börjat. Som om hon gick in i sig själv och fick nåt inre flyt, som när man sätter på en skön LP och lyssnar på tills någon helt plötsligt börjar prata med en och det blir som världens hack eller repa i skivan. Du vet hur det låter. skrtsch! Samtidigt var hon en social person och ville inte hamna utanför eller missa fikastunder och dyl. Hon tyckte det var svårt. Hur ville hon egentligen vara och hur skulle hon förhålla sig till sig själv och omvärlden. Det frågade hon sig ständigt. Och omformulerade det hela tidenockså. Så något riktigt bra svar hade hon inte hittat än och hon anade att hon aldrig skulle göra det heller. Hon var nog bara sån. Just nu.

Färdig
Nu är jag faktiskt klar med terminsrapporten. Det är en konst bara att kunna bestämma sig för att det får vara färdigt. Jag kan gärna sitta och pilla hur länge som helst med saker och ting . Jag har jättesvårt för att avsluta. Vill bara börja på nya saker hela tiden. Vad är det som fascinerar så med att starta upp nya saker? komma till nya platser börja om finna nya vägar ... För det fascinerar verkligen. I alla fall mig. Vissa är ju rädda för det nya. Jag är rädd för det gamla. Rädd för att stagnera, bli stillastående, köra fast, bli över, lämnad ensam långt där bak nånstans. Medan alla andra kommer vidare.

starta upp

bara det, att starta upp en blogg! Kul som fan men det dröjer nog en tid innan jag fått hit lite kul länkar och så. Sista dagarna på jullovet och jag borde egentligen skriva på min terminsrapport. Istället sitter jag här och filosoferar. Men tanken var att jag ska använda den här bloggen som terminsrapport för kommande termin. Jag hade tänkt göra det till denna som just varit men kom på det så sent att jag försökte sätta ihop en som skulle vara i pappersformat men ha utseendet av en blogg. Jag kan säga att det INTE gjorde sig i pappers utskrift. En blogg ser ju ut som den gör för att den är lämpad för datorn. bara att tänka om. här är jag nu iallafall och undrar vad det ska bli av allt. jag lovar allt och ingenting.

Ett nytt

Inget särskilt. bara det är nytt. ibland skulle jag vilja få ett helt nytt liv. känns lite väl drastiskt men en ny riktning hade inte varit fel. "Det bestämmer man väl själv" tänker du då. Men det är inte alltid så enkelt. Fast det borde vara det. Det nyaste hittills är i allafall den här sidan. min nya blogg, den första faktiskt. Det är ju ett steg i rätt riktning. ny riktning. Inte säkert den rättaste men det vet man ju aldrig förrän i slutet. Om man valde rättalltså.
Jo man bestämmer det delvis själv tror jag. Det är inte att bestämma sig som är det svåraste utan att verkligen genomföra det. Att våga. Tro på sig själv och sina idéer. Den som går sin egen väg behöver ingen karta, var det nån som sa. Man kan inte fråga efter vägen utan får vara sin egen gps. Mitt nyårslöfte ( jo jag hade faktiskt ett) var att våga, våga kasta mig ut i det okända, senare la jag till att" inte ha så bråttom" . Lägger man ihop dom två så kan det röra sig om att våga vänta in, våga avvakta. För att se vad som kommer till mig om inte jag driver på hela tiden. Driver på det som är viktigt för mig. driver mitt eget liv framåt. väljer riktning. bestämmer själv. Det kanske verkar motsägelsefullt för dig men jag tror inte det är det. Det känns rimligt. för mig. just nu ska tilläggas.