Det här med att vara två. Att känna en tillhörighet och en vi-känsla... Vad är det .Egentligen. För mig - något som jag längtar efter och strävar efter men hur ska det vara. Kanske är det inte mer än så här. Nu vet ju inte du hur jag har det men jag tycker inte att det här är det ultimata. Det måste finnas något mer. Som om själva "känslan" saknas. Känslan av ett riktigt engagemang. ett riktigt levande och glädjefullt liv. Ett liv som drivs framåt av sig själv. Som han och jag likt kugghjul driver framåt utan att ens behöva tänka på det. Ett lyckligt liv. Inte nödvändigtvis friktionsfritt men med en förmåga att se till varandras behov och önskningar och finna en glädje i att vilja den andre det bästa. Känner mig själv så egotrippad. Men på nåt sätt får jag ju försöka ge mig själv det jag önskar att han såg att jag behöver. Eller?
Känner mig fast i ett tankemönster jag helst skulle vilja slippa. En återvändsgränd där tankarna bara vägrar ge upp. Precis som de där batteridrivna bilarna som finns (leksaksbilar alltså) som går emot en vägg eller en kant klättrar lite upp på den , gör en kullerbytta och åker sen i en annan riktning för att utföra samma procedur igen och igen och igen.... Tills batteriet tar slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar