Varför?

Hon tyckte att dagen började alldeles utmärkt och hon kände en viss iver att komma till skolan och träffa alla nygamla ansikten. Det var det också. Förväntan låg i luften.Hon visste inte vad det var hon förväntade sig eller av vem .Känslan sjönk emellertid ganska fort.Det var ju trots nytt år, ny start ändå bara samma gamla vanliga lunk. Fast hon hade nya kläder. Som om inte det skulle kunna piffa upp. Det gjorde det såklart, men inte så att det räckte hela dagen. Inte förrän hon kommit hem, hämtat barnen, handlat det nödvändigaste i matväg och tillåtit sig själv för ovanlighetens skull att somna i soffan slog det henne.Ja, hon hade inte kommit på det helt själv. Med hjälp av en väninna som hon hunnit prata med medan hon samtidigt vek tvätt och rev morötter. Utan att hon tänkt på det hade hon redan första dagen drabbats av prestationsångest. Inte ångest direkt kanske men krav. Krav på sig själv. Ändå fick hon nästan alltid svårt att komma igång att arbeta på skolan, oavsett om det var folk omkring henne eller inte. Den bästa tiden brukade vara tidigt på morgonen innan någon annan kommit dit. Men då fick hon vara väldigt morgonpigg. Dessutom blev hon ju alltid avbruten. Hon ville ju gärna jobba på koncentrerat någon längre stund när hon kanske ändå hade börjat. Som om hon gick in i sig själv och fick nåt inre flyt, som när man sätter på en skön LP och lyssnar på tills någon helt plötsligt börjar prata med en och det blir som världens hack eller repa i skivan. Du vet hur det låter. skrtsch! Samtidigt var hon en social person och ville inte hamna utanför eller missa fikastunder och dyl. Hon tyckte det var svårt. Hur ville hon egentligen vara och hur skulle hon förhålla sig till sig själv och omvärlden. Det frågade hon sig ständigt. Och omformulerade det hela tidenockså. Så något riktigt bra svar hade hon inte hittat än och hon anade att hon aldrig skulle göra det heller. Hon var nog bara sån. Just nu.