Det vilda kan ju vara så mycket.
Jag funderar en hel del på vad det är för mig. Jag tror ju att jag vet. Det är bara det att det inte låter sig formuleras i ord. Men när jag når det, får kontakt med det, så bara är det där.
Det känns.
Men att formulera det i ord - det går inte.
Ändå försöker jag med det gång på gång på gång.
Nånstans är det vilda som en känsla av det totala flödet.
Som ju inte heller låter sig formuleras med ord
det bara finns där och då mår jag bra.
Solen stärker verkligen
liksom dimman en tidig morgon
efter en natt av frost
precis då solen stiger över horisonten
doften av vår
sommar, regn, natur
en skogspromenad och grym musik
Även fast det ultimata är att uppleva och njuta dessa saker
i all sin ensamhet
själv
i egenskap av sig själv med sig själv som enda sällskap
vill jag på nåt sätt alltid dela det med någon,
men då förorar upplevelsen sin dynamik
Lika motsägelsefullt som att sätta ord på ett flöde eller som att sätta "det vilda" i ett fack.
Det gör man bara inte
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
en ofanligt klok och vis människa sa " du kan aldrig vända dig inåt tll dig själv, du är redan där. upphör helt enkelt att vända dig utåt".
när man lycka gripa detta för några sekunder vet man att han har rätt. inte att fly världen, inte att sluta umgås. utan det handlar om själva förhållningssättet.
det är ju så med det vilda, det finns alltid med oss, vi behöver bara vara i kraften. inte sträva för att nå den,strävan hindrar, utan bara vara i den.
så lätt och så svårt!
Ja strävan hindrar verkligen. Det stämmer in på ganska många saker faktiskt. Ju mer man strävar desto svårare blir det på nåt sätt och desto viktigare blir det att uppnå det och tillslut har man förstorat upp det hela alldeles opropotioneligt.
Skicka en kommentar