Lyssnar på radioprogram om en snubbe som "lyckats" bygga upp ett företag (eller flera)under sitt livstid
har störst hus i Borås (1500 m2), Marstrand och hus i Frankrike. Han säger att det spelar ingen roll om att ett rum är stort eller litet ..ett rum är ändå bara ett rum.
Företagen och aktier är sålda sen ett par år tillbaka, behöver inte jobba såklart, har all tid i världen som han är ledig och läser mycket, kappseglar i Frankrike osv.
Han ser själv på skillnaden mellan sitt liv och någon annan som att: han lever ungefär som alla andra
även om han inte behöver oroa sig för pengar någon månad eller så men annars tycker han inte att det är så stor skillnad. Man kan inte äta sig mer än mätt så att säga...

Alltså va fan,

Men det var någonting som faschinerade mig , något som fick mig att lyssna till vad han sa. Jag tror det var det sätt han såg på sitt företagande och hur han pratade om vikten att tro på det man gör, att vara en vinnare. Som om en idrottsstjärna skulle vara med i tävlingar men inte ha siktet inställt på att vinna... Då är man inte med om man inte vill och tror att man kan vinna. Det är (och måste vara ) drivkraften. Och kanske nyckeln bakom hans framgång förutom en massa andra parametrar som också är extremt viktiga, såsom tid , en fungerande familj, inga småbarn, tur, etc. (!!?)
Viljan ... jag har tappat det nu hur han uttryckte sig men han hade varit väldigt fokuserad och arbetat hårt och jag bara känner det att...Någon annan har ju fixat resten. Fixat markservicen, fixat barnen, fixat ....
Jag vill gärna kunna släppa allt och bara jobba på. Jag blev på nåt sätt lite avundsjuk kanske skulle det vara så att jag borde vara: man,25 år och singel för att det ska gå vägen!

Det måste gå ändå - har jag nu gett mig in i den här tävlingen - måste jag tro att jag kan vinna...!
Men - jag gör det ändå inte riktigt. men jag försöker.
Trots att jag har ont om tid, små barn, ofungerande familjesituation ? Oddsen är inte på topp just nu.
Men jag kämpar på ändå.