vidare

Hon saknar. Hon saknar alla som hon är van att träffa regelbundet. Dom som finns i hennes närhet. Människor hon kanske tagit för givet. Det slog henne nu. Var det så att hon inte såg dom för att de mer eller mindre börjat ingå i den grå, grå vardagen? Helt plötsligt hade dom fått färg och nu när hon inte längre skulle se dem på ett lång tag var det som att se dom på ett helt annat sätt. Hon älskade dom. Och dom henne. Hon hade inte varit ensam trots att det så många gånger hade känts så. Kanske var det hon som inte vågat släppa in någon av dem riktikgt nära in på livet? Jo alla hade hon inte hållt på avstånd. Det visste hon med all säkerhet.



Nu var det nåt annat som väntade och livet skulle defenitivt inte vara detsamma när hon återvände som det var nu när hon reste. Nej mycket skulle komma att förändras Och var det mot förmodan inte så skulle hon bli djupt besviken. Det visste hon.

Men allt det där hörde framtiden till. nu var nu och igår ...ja igår var liksom borta. Några enstaka sköna minnen värt att spara fanns det väl men annars hade hon blicken riktat rakt framåt.

Hon skulle ändå sakna ...