Projektet går sin gilla gång. Jag mår allt annat än bra och det är helt mitt eget fel. Jag kommer aldrig hämta mig från denna katastrof. Men "The show must go on" och för att inte fullstandigt tappa fotfästet gäller det att jobba. Oavsett hur det blir. Det kan man ju föressten inte veta förrän efteråt. Svan på svan på svan... det kommer att bli många . Arbetet är som ett radband. Eller funktionen med arbetet kan liknas vid ett radband, en tankekedja för varje svan. Det är absolut inte det projektet handlar om utan det är det som är effekten av arbetet. Alla tankar lägger jag in i det. Det går inte att undvika - så jag kommer inte ha sköna associationer till den här delen av min "produktion"
Vill ogärna bli för personlig i ett forum som detta men en som jag känner sa till mig att "det är kul att se att du skriver på bloggen igen" att det verkade som om jag mådde bättre...jag vet inte hur det är med det egentligen, För mig är det snarare tvärtom. Ett behov av att sysselsätta mig, att fly vardagen och att skriva av sig eller bara få ner en del saker i text. Rastlösheten går lättare att hålla på avstånd på nåt sätt i och med skrivandet. Och jag skriver mycket. Fast i min dagbok, där kan jag vara mer utelämnande och mer personlig. I Tyskland blev det som min allra bästa vän. Och en sysselsättning. Det är ju väldigt direkt, och får mig att reflektera. Ibland går tankarna för långt och blir på tok för komplicerade och jag vet varken ut eller in. Då skulle jag vilja sluta tänka och bara leva. Men det går liksom inte. Det är så djävla svart att leva. Det är så mycket val man kan göra, eller välja att inte göra och hur jag än väljer så påverkar det alltid någon annan.
Nu har jag satt mig i skiten riktigt ordentligt och sårat en av de människor som den senaste tiden stått mig allra närmast. Jag är så oerhört ledsen för det. Vad som gör mest ont är att jag inte ens fattade vad jag gjorde då det hände och att svek aldrig går att göra ogjort. Jag har försökt att be om ursäkt hur futtigt det än låter men jag kommer inte fram. Den dörren är stängd och jag har inte någon nyckel. Det är inte jag som kan öppna. Det gör ont. Och jag får skylla mig själv.
Kanske är jag fortfarande mitt i det, kanske måste jag verrkligen vara i det här och ta hand om alla äckliga känslor själv, men det är nåt så fruktansvärt att jag inte står ut. står inte ut med mig själv. Ändå tvingar jag mig själv upp varje morgon och gör det jag gör. Svanar. Glättiga vita små svanar i porslin. Man skulle bara veta vilka tankar som förs ner i de oskyldiga små liven ....
