höga förväntningar

Inatt drömde jag om att jag hade riktigt bra samtal med en och annan lärare på skolan och jag hade bra handledning med mycket info. Igår natt drömde jag att en vän till mig (om jag fortfarande får kalla honom det) ringde och vi pratade en stund på telefon och känslan när jag vaknade var verkligen glädje och lättnad. Frågan är...om drömmarna symboliserar en innersta önskan hos mig ett behov eller om allt det där står för något helt annat?

Imorgon är det loppis på Bellevue som gäller. Ett stall med något visst nummer och en spilta med ett annat nummer. Jag kommer inte ihåg vilka. Där är det i alla fall! Där ska jag och en vän sälja gamla saker. Jag har höga förväntningar... Och nu kom jag på det! Undra om inte några svanar kan få vara med där på bordet också. det där måste jag tänka till på. Självklart ska svanar säljas på loppisbordet till förmån för Surtes fågelförening!
Välkommna och fynda!

älskade lokalblaska

Annonsen kommer nog inte in förrän på onsdag nästa vecka.
Ale kuriren .... undrar hur många som läser den?
Själv älskar jag alla lokalblad. Har alltid varit ett fan av dem oavsett var jag bott.
Härryda Posten, Leksandsbladet, Lerums Tidning, Alingsås Tidning etc.
Av alla dessa gillar jag Leksandsbladet allra bäst. Det är litet (a5) till storlek och kompakt med information av alla de slag. Mest annonser och notiser om vad som händer..typ nöjen och kyrkor och den lilla lokala biografen som bara visar filmer vissa dagar per vecka.

Nåja under bytesguiden (tror jag) ska man kunna finna nedanstående annons i alla fall, två veckor i rad och gissa om jag är nyfiken på om det kommer ge nåt? Det säger väl mer om andra än om mig själv?

Verktyg bytes mot konst

önskas: Allt från skruvmejslar till hackor och spadar


Finnes: konst


För mer info 0735-114218
eller kom till Glasbruksmuseet i Surte (med ditt verktyg)
söndagen den 26 oktober mellan 14-16

Dörren är stängd och jag har inte någon nyckel

Projektet går sin gilla gång. Jag mår allt annat än bra och det är helt mitt eget fel. Jag kommer aldrig hämta mig från denna katastrof. Men "The show must go on" och för att inte fullstandigt tappa fotfästet gäller det att jobba. Oavsett hur det blir. Det kan man ju föressten inte veta förrän efteråt. Svan på svan på svan... det kommer att bli många . Arbetet är som ett radband. Eller funktionen med arbetet kan liknas vid ett radband, en tankekedja för varje svan. Det är absolut inte det projektet handlar om utan det är det som är effekten av arbetet. Alla tankar lägger jag in i det. Det går inte att undvika - så jag kommer inte ha sköna associationer till den här delen av min "produktion"

Vill ogärna bli för personlig i ett forum som detta men en som jag känner sa till mig att "det är kul att se att du skriver på bloggen igen" att det verkade som om jag mådde bättre...jag vet inte hur det är med det egentligen, För mig är det snarare tvärtom. Ett behov av att sysselsätta mig, att fly vardagen och att skriva av sig eller bara få ner en del saker i text. Rastlösheten går lättare att hålla på avstånd på nåt sätt i och med skrivandet. Och jag skriver mycket. Fast i min dagbok, där kan jag vara mer utelämnande och mer personlig. I Tyskland blev det som min allra bästa vän. Och en sysselsättning. Det är ju väldigt direkt, och får mig att reflektera. Ibland går tankarna för långt och blir på tok för komplicerade och jag vet varken ut eller in. Då skulle jag vilja sluta tänka och bara leva. Men det går liksom inte. Det är så djävla svart att leva. Det är så mycket val man kan göra, eller välja att inte göra och hur jag än väljer så påverkar det alltid någon annan.
Nu har jag satt mig i skiten riktigt ordentligt och sårat en av de människor som den senaste tiden stått mig allra närmast. Jag är så oerhört ledsen för det. Vad som gör mest ont är att jag inte ens fattade vad jag gjorde då det hände och att svek aldrig går att göra ogjort. Jag har försökt att be om ursäkt hur futtigt det än låter men jag kommer inte fram. Den dörren är stängd och jag har inte någon nyckel. Det är inte jag som kan öppna. Det gör ont. Och jag får skylla mig själv.
Kanske är jag fortfarande mitt i det, kanske måste jag verrkligen vara i det här och ta hand om alla äckliga känslor själv, men det är nåt så fruktansvärt att jag inte står ut. står inte ut med mig själv. Ändå tvingar jag mig själv upp varje morgon och gör det jag gör. Svanar. Glättiga vita små svanar i porslin. Man skulle bara veta vilka tankar som förs ner i de oskyldiga små liven ....

svanar 2008

Det nya projektet handlar om Surte. tror jag, i alla fall än så länge. Åtminstone är det där vi kommer att visa våra saker när det är klart, eller rättare sagt..när det är dags. Den 6 November är det vernissage och jag kommer absolut att påminna om det igen, men jag nämner det i alla fall.
Jag är för trött nu för att fixa bilderna men jag lovar (nej inte lovar, men min ambition är att jag skall lägga in fler bilder än vad jag ska skriva, OCH det kommer troligtvis dröja lite mellan inläggen.Jag måste ju jobba också!
Surte är en djäkla håla! men otroligt nog finns det ett museum i den hålan och det är där vi ställer ut. Förutom det museet finns det otroligt vacker natur och gröna omgivningar och efter bara en kvarts promenad från E45 så är man i skogen, allt är tyst och stilla. Där! I skogen finns det en Svandamm! visst är det märkligt ...en svandamm i skogen i Surte! Och det finns människor som på eget initiativ tar hand om den. Tänk er det!

mjukt stilla

Jag är äntligen färdig! Hela mitt arbete är klart och jag har satt upp utvalda delar pa väggen. Resten av delarna ligger i 4 vaskor. Hade jag gatt loss och satt upp det med hade jag fyllt ett rum. Men alla delar är ju inte sa bra heller eller passar mindre bra ihop osv.
Det ser riktigt bra ut i alla fall och jag ar ruskigt nöjd med att jag fick sätta upp det pa väggen och inte behövde göra en dalig kompromiss. Det ar gamla stenvaggar med beton pa sa det var inte självklart att jag skulle fa borra i dom ,men det fick jag och det har betytt jättemycket for mig.
Rgentligen behöver jag inte vara färdig förrän den 17:e men det kanns sa skont att vara klar nu innan sa jag har tid till reflexion och annat smatt och gott innan resan bär av hemat.Lämna böcker pa biblioteket, vara med nar Imke och Almuth öppnar vedugnen och lite sadana saker. Vara social helt enkelt. Hänga runt.
Det regnar ute idag och det är en perfekt dag just för att hanga runt.
Du vet en sadan där dag man vill ga och sätta sig pa ett cafe och dricka varm shoklad och bara mysa. precis en san dag är det! Man behöver inte göra nat, började städa ur mitt rum imorse, slanga saker som jag bara samlat pa i brist pa annat, och sortera etc. Jag insag att det kommer ga fort att "riva" rummet, det är ingen idé att börja med det nu, da far jag bara bo i ett kalt rum i en och en halv vecka och det behöver jag ju inte. Men jag längtar hem nu. Jag hade kunnat lämna allt egentligen bara för att fa flyga hem. Det är liksom inte viktigt nu. Bara ta det jag hade när jag kom och sätta mig pa taget till Berlin och flyga direkt hem och vara hemma pa mindre än en dag.
Men det gör jag ju saklart inte. Jag stannar här och känner in och claerar langsamt ut precis som jag langsamt clearade in när jag kom. mjukt och stilla. mentalt bra. Själen maste ocksa hinna med. Inte bara huvudet.

en kansla som jag absolut kanner igen mig i

''Det som gor det sa svart att bryta sig ut ur fafangan ar den fafanges upplevelse av att hon varje dag lurar varlden att hon ar begavad. Hon lever i en overtygelse om att hon lyckas lura den darfor att hon ar sa listig. For den fafange tror ju inte pa det berom hon far. Hon tror att hon har lurat den som latit sig imponeras, lurat varlden att hon har en talang. Darfor ar hon standigt radd for att avslojas.''



ur: ''Det ar 1988 och har precis borjat snoa'' av Sigge Eklund