ateljén

Jag sätter nyckeln i låset, dörren knarrar lite när jag öppnar den och jag går nyfiket alla 24 trappstegen uppför trappan. Därefter direkt höger för att genast se att det inte är någon annan där än jag. Höger igen och den smala korridoren bort förbi köket som gud glömde, till dörren längst bort. Allt är stilla. Ljuset flödar in genom de smutsiga fönstren och jag gör en snabb lov och låter blicken glida över det mesta i de två rummem som för att kolla av vad som finns och vart jag var när jag lämnade den senast och om möjligen min room -mate varit här sen sist. Jag slår mig ner i soffan och funderar på om jag ska orka resa mig igen för att fixa kaffe. Kaffe hade varit gott just nu här i soffan. Det är precis vad jag behöver innan jag sätter igång.

Till fanfalsett

Sörjer du det du fått för att det är borta sen länge borta och försvunnet eller sörjer du snarare det du inte fått?
saknade bitar.

du är inte ensam längre
aldrig nånsin behöver du
gå barfota
kalla vintrar i den vackra snön

isande vindar
viner kring mig med
men benen
blir kraftigare för
var dag som går

Själv höll hon på att designa en kollektion

Det är konstigt , vi i sverige håller på att bli utbildningsblinda. Det är vad som står på pappret som räknas. Jag jobbade som outbildad lärare under ett år, med känslan av att dom andra lärarna kan någonting som inte jag kan. Dom är ju utbildade. Skulle jag vicka vidare eller börja plugga? Jag valde plugga. Man vill ju iallafall gärna bli nåt. Kunna säga att man är nåt. Så.... jag började på lärarprogrammet inriktning bild och form. Redan första månaden blev jag varse att de bildlärare eller andra pedagoger som tidigare i livet gjort något intryck på oss studenter kom från en annan värld eller yrkesgrupp än skolans värld.

Det värsta var att det fortsatte precis så resten av min utbildning också. Våra pedagogiskt utbildade lärare var så fyrkantiga och tråkiga att jag inte lngre ville bli lrare. Inte på det sättet.
Medan de inspirerande och lustfyllda stunderna kom från gästföreläsare eller gästande personer av olika slag. Dessa var allt annat än lärare . De kunde vara arkitekter, konstnärer, eller på annat sätt skapande personligheter. En paradox för mig.

Nu går jag själv en konstnärlig utbildning, för jag vill ju så gärna bli någonting. Inte bara för det utan för att jag vill lära mig nåt, bli bättre men också tro mer på mig själv. Jag har alldrig riktigt trott att jag klarar det ändå det ...nej jag måste plugga, jag måste ha det i ryggen på nåt sätt. vad händer nu då ? Jo de gästlärarna vi har, har själva inte gått på högskolan utan trott på sig själva och kört igång på egen hand fulla av självtillit och lite djävlar anamma, och dom har varit verksamma i en herrans massa år, och lyckats i livet med sin konst, sitt hantverk och kommer in och undervisar oss studenter. Det är ju deras erfarenhet och det dom kan hur dom är och förhåller sig till konsten yrket och omvärlden som betyder nåt. Inte vad som står på nåt djävla examensbevis. Det är härligt!!
Jag tycker om det. det ger mig hopp. Men samhället har blivit krasst och människor litar inte längre på sig själva och sin egen förmåga. konkurrensen är hårdare nu än då.
Men det är inställningen också.

Pratade med min halvsyrra i NY och berättade att jag pluggade ( när jag började läsa till bildpedagog) varpå hon först undrade vad jag läste sen fattade hon ingenting hur jag skulle behva utbilda mig till ett yrke som jag redan jobbade med. Men du har väl jobbat som bildlärare ! sa hon. Jo.. men ... sa jag och kände mig så djävla redig. Så otroligt svensk och tråkig. anställningstrygghet.. mumlade jag.
Själv höll hon på att designa en kollektion skinnkläder precis och ingen djävel ifrågasatte om hon verkligen kunde det eller vilken utbildning hon hade gått. Det är fan inställningen som är helt åt helvete fel!