paketet

Jag har ett paket liggandes. Jag fick det i förrgår och har ännu inte öppnat det. Jag vet vad det är i men ändå inte. Trots att det är av egen fri vilja och att jag är djävligt nyfiken vill jag inte öppna det förrän jag vet att tillfället är rätt. Som att sätta sig i solen med tidningen och hett nytt kaffe och veta att här får jag sitta ifred i minst si och så länge. En egen stund helt enkelt. Jag vill ha tid att se vad det är min vän har skickat mig. Faktiskt känner jag nu i skrivande stund att den tiden är kommen. Alla andra sover, det är tyst och jag är ensam. Jag har tid. nu.
och jag är glad att jag väntade.

ateljén

Jag sätter nyckeln i låset, dörren knarrar lite när jag öppnar den och jag går nyfiket alla 24 trappstegen uppför trappan. Därefter direkt höger för att genast se att det inte är någon annan där än jag. Höger igen och den smala korridoren bort förbi köket som gud glömde, till dörren längst bort. Allt är stilla. Ljuset flödar in genom de smutsiga fönstren och jag gör en snabb lov och låter blicken glida över det mesta i de två rummem som för att kolla av vad som finns och vart jag var när jag lämnade den senast och om möjligen min room -mate varit här sen sist. Jag slår mig ner i soffan och funderar på om jag ska orka resa mig igen för att fixa kaffe. Kaffe hade varit gott just nu här i soffan. Det är precis vad jag behöver innan jag sätter igång.

Till fanfalsett

Sörjer du det du fått för att det är borta sen länge borta och försvunnet eller sörjer du snarare det du inte fått?
saknade bitar.

du är inte ensam längre
aldrig nånsin behöver du
gå barfota
kalla vintrar i den vackra snön

isande vindar
viner kring mig med
men benen
blir kraftigare för
var dag som går

Själv höll hon på att designa en kollektion

Det är konstigt , vi i sverige håller på att bli utbildningsblinda. Det är vad som står på pappret som räknas. Jag jobbade som outbildad lärare under ett år, med känslan av att dom andra lärarna kan någonting som inte jag kan. Dom är ju utbildade. Skulle jag vicka vidare eller börja plugga? Jag valde plugga. Man vill ju iallafall gärna bli nåt. Kunna säga att man är nåt. Så.... jag började på lärarprogrammet inriktning bild och form. Redan första månaden blev jag varse att de bildlärare eller andra pedagoger som tidigare i livet gjort något intryck på oss studenter kom från en annan värld eller yrkesgrupp än skolans värld.

Det värsta var att det fortsatte precis så resten av min utbildning också. Våra pedagogiskt utbildade lärare var så fyrkantiga och tråkiga att jag inte lngre ville bli lrare. Inte på det sättet.
Medan de inspirerande och lustfyllda stunderna kom från gästföreläsare eller gästande personer av olika slag. Dessa var allt annat än lärare . De kunde vara arkitekter, konstnärer, eller på annat sätt skapande personligheter. En paradox för mig.

Nu går jag själv en konstnärlig utbildning, för jag vill ju så gärna bli någonting. Inte bara för det utan för att jag vill lära mig nåt, bli bättre men också tro mer på mig själv. Jag har alldrig riktigt trott att jag klarar det ändå det ...nej jag måste plugga, jag måste ha det i ryggen på nåt sätt. vad händer nu då ? Jo de gästlärarna vi har, har själva inte gått på högskolan utan trott på sig själva och kört igång på egen hand fulla av självtillit och lite djävlar anamma, och dom har varit verksamma i en herrans massa år, och lyckats i livet med sin konst, sitt hantverk och kommer in och undervisar oss studenter. Det är ju deras erfarenhet och det dom kan hur dom är och förhåller sig till konsten yrket och omvärlden som betyder nåt. Inte vad som står på nåt djävla examensbevis. Det är härligt!!
Jag tycker om det. det ger mig hopp. Men samhället har blivit krasst och människor litar inte längre på sig själva och sin egen förmåga. konkurrensen är hårdare nu än då.
Men det är inställningen också.

Pratade med min halvsyrra i NY och berättade att jag pluggade ( när jag började läsa till bildpedagog) varpå hon först undrade vad jag läste sen fattade hon ingenting hur jag skulle behva utbilda mig till ett yrke som jag redan jobbade med. Men du har väl jobbat som bildlärare ! sa hon. Jo.. men ... sa jag och kände mig så djävla redig. Så otroligt svensk och tråkig. anställningstrygghet.. mumlade jag.
Själv höll hon på att designa en kollektion skinnkläder precis och ingen djävel ifrågasatte om hon verkligen kunde det eller vilken utbildning hon hade gått. Det är fan inställningen som är helt åt helvete fel!

Tillbaka!

Tillbaka! Om det nu skulle vara någon som undrar vart jag tagit vägen? Till alla er kan jag bara säga INFLUENSA. Fy fan! Efter att ha återfått eller återtagit kontakten med min aldrig sinande inspirationskälla känner jag att jag så sakteliga återkommer till livet. Inspirationen flödet - livsgnistan helt enkelt. Jag inser nu att det är lika med att göra våld mot sig själv genom att avstå från människor , saker och händelser som gör en glad. Det låter enkelt, men jag lovar dig att det är fan så mycket svårare än man tror. Att hålla gnistan vid liv genom dessa underbara människor som verkligen ger en ett utbyte, en kick och livsgldje. Det finns så många energitjuvar och till en början märker man dom inte ens, inte förrän man känner sig uttömd på energin och glädjen. Det gäller ju litteratur, mat konst, fritidsaktiviteter, människor ja allt som hör till livet. Vlj dessa ingredienser med omsorg och eftertanke. Och nöj dig fan inte med mindre. Jag tänker inte göra det hädanefter.

Hundertwasser

Nu var det ett tag sen jag var här. Arbetet med ornament fortgår. Det är kul, men efter handledning blev jag lite konfundersam. Det är såklart meningen men kan ibland vara svårt att liksom hantera. Egentligen handlade det nog mest om att jag valde att testa vissa idéer Anette och Renata kom med, för att se om jag ville använda mig av det och på nåt sätt göra det till mitt. I det arbetet när jag inte riktikt vet vad jag gör och också glömmer bort varför, blir jag frustrerad. Men allt har sin tid för att landa inuti och efter ett idogt tuggande kan jag ändå säga att jag kommit vidare och fått upp ögonen för arbetet ur en annan vinkel än jag hade tidigare. Samtidigt håller jag fast vid att jag vill fortsätta min platta idé parallellt för den måste liksom bli upphängd innan jag kan utveckla just det. Eller gå vidare. men jag er verkligen en utmaning i att lyckas skapa en påtaglig volym i en form på ett helt annat sätt än jag arbetat tidigare. Jag vill att det jag håller på med nu ska vara platt men i sin komposition i och med upphängningen och i och med antal ska det bilda en tre dimensionell svärm, som man kan gå runt och se igenom. Dessutom vill jag lyckas skapa volym i former av de delar jag får ut av extrudern. Jag skiter i ordet ornament och i boken vi läser. Därför att jag får associationer som låser mig. Däremot hittade jag intressanta kopplingar i konstnären Hundertwasser´s måleri och arkitektur. Målningarna är färgstarka och formrika och väldigt ornamentaliska (om det nu heter så). Trots att det är väldigt linjärt och tvådimensionellt fick jag associationer till tredimentionella former. Ser man sen på de byggnader och modeller till byggnader han har gjort, kan man verkligen säga att han använder ornament på ett modernt sätt och på sitt eget personliga sätt. Så, med Hundertwasser som inspiration och med frågor från handledning med mina lärare samt min egen påbörjade process hoppas jag att jag ska kunna utmana mig själv och lyckas ta mig ytterligare några steg framåt i allt det här.

Banankaka och konstvisaren på Moderna !

Hela huset doftar banankaka. Jag har bakat! Tänkte ta med mig till skolan imorgon vara lite duktig, lite husligt generös. Lisa 6 år, hon ville absolut få smaka på kakan , tyckte inte alls att jag skulle ta med den. Tills hon såg de där mörkbruna, på gränsen till svarta, bananerna jag skulle ha i. Då protesterades det inget mer.
-läser just nu en biografi om Carlo Derkert. En mer inspirerande läsning får man nog leta efter om man håller på med nån typ av konstpedagogisk verksamhet! Om jag inte redan är lite som honom( jag känner faktiskt igen mig i en hel del ) så vill jag nog åtminstone bli mer som Carlo. En besynnerlig man med stort hjärta och kloka tankar. Ja ! precis så.... en besynnerlig kvinna med stort hjärta och kloka tankar. Han är hela tiden inne i sina egna tankar och kopplar det mesta till sig själv och sitt liv. Försöker sätta sig i relation med omvärlden och de människor han stöter ihop med genom livet på ett eller annat sätt. Caro Derkert var son till konstnärinnan Siri Derkert och arbetade största delen av sitt liv som konstpedagog eller som han själv uttryckte det "konstvisare" på Moderna Muséet i stockholm. Han var en samlare har jag förstått. Sorterade och katalogiserade , mycket intressant och tillåtande person. Han gjorde mycket annat också men jag har inte kommit så långt själv i boken ännu men kan säkert återkomma med något härligt citat lite senare !