Så här blev det tillslut. It ain over till its over, men så här långt i alla fall!

svagt svagt

Sudoko.mama

Sudoko i all ära, men jag löser dom inte utan jag får i uppgift att GÖRA dem!! Det gick ju an i början när det handlade om 4ggr4rutor men nu börjar dom bli mer och mer avancerade. Som vissa vet så är jag ingen siffermänniska..än, men jag kan ju bli. Kanske har jag redan blivit det utan att veta om det. Något som jag för övrigt tror är ganska vanligt. Att man har föreställningar om sig själv eller andra som kan ha varit sanna en gång men som under årens lopp har kommit att förändras medan man själv är kvar i föreställningen.

Inte för att det är så just med den här grejen med soduko, det är ju bara på skoj, för att dom ber mig och då gör jag det gärna. Dom blir ju så imponerade... nej men visst KAN det vara så med annat.
Det dök upp ett jobb idag som jag såå gärna hade velat söka eller rättare sagt ha, men är inte kvalificerad nog. Sen nångång, när jag är det hoppas jag att det kommer fler "tåg". Jag börjar bli sugen (egentligen inte sugen men det börjar bli nödvändigt) på att tjäna pengar, ha ett jobb, vara mer konkret än vad jag är /det jag gör idag. Har ju pluggat i.......ja, jag är inne på 5 året utan examen eftersom jag bytt utbildning..HM. Kära gode(gud?) hejjarklack, säåg att dedt ordnar sig!!

Att jag inte är Bodils minicirkus ?!

"Sometimes we tiptoe...

...sometimes we run, sometimes we wonder why -looking at the sun"

(Det är ju helt sjukt, känns som om mitt liv mer och mer börjar likna en sinnessjuks eller en fars. Vid första anblick kan jag ju tycka ett det inte är särskilt angenämt alls men vid närmare eftertanke så ..vad fan gör det om 100 år ?)
Gummibanden jag virat runt min själ håller inte längre tillbaka fallet. Det var ju det ända rätta att lossa dem och slippa gunga runt i någon falsk trygghet, som ändå bara tärde. Men otryggheten som nu infinner sig är tillika lyckosam och splittrande.

Vad jag behöver just nu är en stor fet hejjarklack!!! Alla kvinnor borde ha rätt till en egen hejarklack.

Kusam Kura Kusam Kara

Då vad det gjort. Bestämt. då.

Välkommen stora sjörövarkung!

resten av livet framför mig då....

...............kusam kura kusam kara!

Möter mig någon.......

Ibland undrar jag hur man kommer se tillbaka på sitt liv. just den perioden, de åren som är nu. Vad kommer man säga, hur kommer man benämna dem? (Småbarnsåren, då vi bodde där och där eller dom åren jag pluggade eller då, precis i början...)Nu är jag ju så helt uppslukad av nu och igår och imorgon att jag inte har några som helst utanförperspektiv på tillvaron. Man skulle behöva kunna kliva ur sig själv eller få såpass mycket distans till sig själv och sin tillvarao att man såg det lite som om det var "länge sen".

Var ialla fall på Jakobs vernissage på galleri Kaustik i eftermiddags och den utställningen tycker jag absolut att ni/du ska gå och se. Jag blev jätteglad och positivt överraskad att se hans målningar. Smyckena hade jag sett innan - dom är också kul ,inte så många men utanför ramen för smycke helt klart och det var en fin helhet smyckena ihop med målningarna.

Till sist skulle jag vilja citera några dikter av Brita af Geijerstam - hittade nämligen den här fina lilla diktsamlingen hos en kompis och fastnade så för några stycken.

"Jag söker en vind .
som bär mig
över hav och
strand.

Jag söker en ton
som djupnar
vid horisontens
rand.

Jag söker en famn
som för mig
till ett fjärran och
avlägset land."



"Jag följer en väg.
Har följt vägen
länge.

Nu smalnar den
och blir till
en stig.

Jag följer stigen
Vet ej vart den
leder.

Min vandring är
försiktig.

Jag undrar som
förut:
Möter mig
någon
när stigen
nått sitt
slut. "

Hemma igen!

Hemma igen. hos dom små. Lagade middag, fixa popcorn framför tv:n, kolla mailen och spelade LOPPAN. Loppspelet - ha! det var längesen och jag hade glömt hur kul det var. Ett sådant enkelt spel, schysst att vara den som uppfann det. Det är gött att slippa sova på luftmadrass och i stället få krypa ner i sin egen säng.Kunna sitta vid sin egen dator utan att känna att man borde skynda sig lite för någon annan står på tur. Vi var tre - fyra stycken som stod i kö för att klara av sina "dagliga behov" vid datorn! Jag trodde inte att jag var såå beroende!

Nåväl skönt att vara hemma igen.