innan jag somnar

Fötterna under täcket. värmande raggsockor.
sock or raggar sockor sockmunk raggsocksmunk,munkkloster,ruin, rack, ar, tyg, hemvävt mysigt, upp och ner under täcket ligger dom små små sockorna med fötter i

Sänglampan är uppe
röret på väggen blommar
rummet
Professor Balthazars experimentrum är mitt
sov -rum
Sover så det knakar så det tänker som en stock
vågar inte just ikväll men
alla andra kvällar brukar det går bra

Utmaningen ligger i att motverka likriktigheten

Jag letar efter en form.
Man måste dreja rätt fort med porslinslera. Den tål inte för mycket dragningar fram och tillbaka på drejskivan. Den är tacksam att använda sig av om man vill åt det "oförutsedda" och ett mer skissartat utryck. Det vill jag.
Troligtvis blir dom mer och mer lika ju mer medveten jag blir om hur jag vill ha det. Utmaningen ligger i att motverka likriktigheten.
Jag gillar kontraster - samtidigt sim jag arbetar med skira former i porslin kan jag jobba grovt och naivt med skruttiga former i lergodslera.

(Porslin och lergodslera är varandras motsatser i materialhierarkin inom lerans värld).

lev i nuet

Nu vet jag att jag ska lägga undan ett för mig stort projekt som det aldrig verkar finnas tillräckligt med tid till just nu. Det ska ligga och gro, på vänt i min bra-idé-låda. Och jag vet när jag ska plocka fram det igen . Jag vet också hur mitt liv kommer att se ut i stora drag det närmaste året och jag har ett mål att jobba mot. Tack D.T H. !

...är nöjd med mig själv !
Nu ska jag till ateljen och jobba - tills det är dags att hämta barn. Idag ska jag leva i nuet!

så sant..

Armando sa en gång:

" Det finns dom som med en gång, så fort dom hör musik, spontant börjar dansa - så finns det dom som avvaktar innan dom lärt sig stegen"

livet - lyx eller rättighet?

älskar att jobba hemma, i min egen ateljé där jag kan vara ifred. Den bästa dagen är den dagen jag går på intuition. Helst utan någon tid att passa. Vad som händer då är att jag blir effektiv utan att känna mig pressad. Jag har utvecklat en metod som kan uppfattas som splittrad men som fungerar bra för mig och det är att köra några parallella spår samtidigt. Vad som däremot inte funkar är att jag kan ha svårt att göra avslut och då är för många parallella spår inte bra, när dom är oavslutade. Lagom är bäst och att lägga in extra mycket krut i slutet för att göra klart och inte börja nåt nytt istället. Okej.
Reflektion är också en bra sak. Men det måste ner på papper, ut ur hjärnan. Annars vimlar tankarna bara runt därinne och jag blir oerhört stressad. Att åka bort från alla vardagliga bestyr allt gnäll alla krav(oavsett egna eller andras)för att efteråt kunna ge sig hän och vältra sig i sorterande släng städmani till hög musik. Leka med barnen både på deras och mina villkor. Älska helt ohämmat med någon jag verkligen tycker om. som verkligen tycker om mig. eller bråka helt hejdlöst med densamme, för att sen ha lite schysst make up sex. Äta god mat eller gå en rask promenad i skogen alldelles ensam eller tillsammans med vänner.
Ena dagen skulle jag bara vilja isolera mig - andra dagen längtar jag efter mycket folk omkring mig. Det är viktigt att kunna (i den mån det är möjligt)anpassa min vardag mitt liv efter det, då funkar det allra bäst. Det stod i tidningen i helgen om vad dagens lyx är. Lyx är inte vad det var för 15 år sen längre. Det har ju blivit mer och mer lyxigt att ha tid för sig själv, att få kontemplation, åka på spa eller dyl. Tid kan nog ses som dagens eller morgondagens lyx. För mig är det lyxigt att kunna bestämma över min egen tid. Att kunna anpassa mitt arbete efter egna behov och kunna styra det som jag vill. För att få ihop det med resten av livets alla bitar.Att kunna modellera mitt liv på det sättet jag finner bäst för mig och de mina. Men är det verkligen en lyx? Borde inte det vara en mänsklig rättighet?

Varför ska det vara så djävla svart att komma nånvart? Att avsluta saker och komma vidare ? Både i det lilla och det stora, kanske avsluten i vardagen, i den lilla världen är avgörande för hur det blir i den stora världen.

Överallt oavslutade saker, små små saker - kanske obetydliga för dig eller vem fan som helst annars men...för mig inte för migför mig är de livs viktiga för att jag ska må bra. Ändå förblir de oavslutade...
och jag hatar det. Förväntar mig att någon i min nära närhet ska säga "ryck upp dig nu. Nu gör vi det här ,jag hjälper dig".

Men det är det ingen som gör.
Jag vet att jag skulle göra det. jag gör det. Jag trodde en av meningarna med att leva gott(glatt och lyckligt) var att kunna hjälpa sina medmänniskor, hjälpa glädja stötta och gå vidare igenom eller över om man så vill TILLSAMMANS. Men det blir aldrig något tillsammans, det blir alltid bara jag kvar. varför.
Antagligen finns det andra människor väldigt, väldigt nära som går och funderar på liknande saker och känner sig lite lite ensamma, men ingen av oss vågar säga det eller? Om vi skulle slå oss ihop, hitta på nåt kul och hjälpa till om det behövs... kanske händer det nåt...då. om vi törs.

tankar duggar tätt tätt

sover slumrar äter hejar svarar frågar tänker dricker sover sover sover

vill ändå sova mer

min egen drömvärld

som att gå in i

efteråt är allting bättre

skönt



tappar farten

allt där ute funkar

utan

mig

inser att jag skulle kunna ligga här och sova utan