Varför ska det vara så djävla svart att komma nånvart? Att avsluta saker och komma vidare ? Både i det lilla och det stora, kanske avsluten i vardagen, i den lilla världen är avgörande för hur det blir i den stora världen.

Överallt oavslutade saker, små små saker - kanske obetydliga för dig eller vem fan som helst annars men...för mig inte för migför mig är de livs viktiga för att jag ska må bra. Ändå förblir de oavslutade...
och jag hatar det. Förväntar mig att någon i min nära närhet ska säga "ryck upp dig nu. Nu gör vi det här ,jag hjälper dig".

Men det är det ingen som gör.
Jag vet att jag skulle göra det. jag gör det. Jag trodde en av meningarna med att leva gott(glatt och lyckligt) var att kunna hjälpa sina medmänniskor, hjälpa glädja stötta och gå vidare igenom eller över om man så vill TILLSAMMANS. Men det blir aldrig något tillsammans, det blir alltid bara jag kvar. varför.
Antagligen finns det andra människor väldigt, väldigt nära som går och funderar på liknande saker och känner sig lite lite ensamma, men ingen av oss vågar säga det eller? Om vi skulle slå oss ihop, hitta på nåt kul och hjälpa till om det behövs... kanske händer det nåt...då. om vi törs.