Jag har funderat pa det i sakert 10 ar nu. att tatuera mig. Och visst motiven har ju skilt sig at lite genom tiden men inte sa hemskt nycket. Mer har isafall stallena pa kroppen skilt sig at. Kanske kan det vara en anledning till att det inte blivit nagon annu. Nar man ar riktigt saker pa nanting ska det liksom kannas i maggropen.oavsett vad det ar. Gor man inte det borde det lika garna kunna vara. Det ar sa man urskiljer. Mindre krasen an sa far man inte vara. Det ar man vard.
Nu har tatueringstankarna kommit igang igen fast jag trodde att jag redan slappt dem. Jag har en van. En ganska ny van. Hon har sjukt manga tatueringar pa sin valdigtt smala lilla kropp. Ofta gar hon kladd i sota sma blusar och andra flickaktiga assecoirs och DET ar FINT!
Den smalaste lilla kroppen behover det ju inte vara. Min skulle ocksa duga. Lagomsmal. Liksom varken eller. Fast jag tycker sjalv att jag har ratt fina armar. Och hals. Pa halsen ville jag tatuera mig en gang for ratt lange sen. Strax bakom orat. Jag hade funderat lange over vad och sen over vart. Placeringen var som ett HIII!! i magen . Nar jag tagit mod till mig att bestalla tid sa vagrade han att tatuera dar. Pa min hals. strax bakom orat. Jag blev besviken och sen blev det aldrig av igen.
Forran nu.
Jag har ju inte gjort det an men....
I Korea ar det valdigt vanligt och POPPIS med gnuggisar. Valdigt ovanligt med riktiga taueringar, sk. LONG LASTING.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
..eller lite längre bak i nacken så man kan ana den lite under håret. Gör du en liten toffs (nu har du ju lite längre hår där bak) så ser man hela.
Det var sa jag tankte. att man skulle kunna ana den bakom haret. Men det var lange lange sen, nu tror jag kanske att jag valjer en annan plats. 0ch en annan bild.
Nu ska vi inte läsa in för mycket i detta, men när jag tänker på folk som är tatuerade på halsen, tänker jag jättefördomsfulla saker. Typ kriminell. Gängmedlem. Livsfarlig med tillhygge. Å andra sidan har inte jag bra koll på tatueringar. Enda gången jag varit inne på att tatuera något, var när jag fick för mig att det skulle vara coolt att ha "El Nombre" skrivet på magen. (Och detta efter att jag sett alldeles för många avsnitt av tevefyra-nyhetsmorgons-barnprogram som hette just El Nombre. Jag tror att det handlade om en gnagare, kanske bäver, som kom inslängandes på en lian och styrde upp jobbiga situationer som skapats av gnagarskurken Mister Fandango. Som en sorts bäver-Zorro, räddade El Nombre dagen.)
Jag ska erkanna att jag vet vem El Nombre är (HA HA HA) !
Det var ett tag när jag jobbade nätter och det var ungefär det sista man gjorde innan man gick hem, man kollade på El Nombre. Jag minns att jag blev jättebsviken när det var Bananer i Pyjamas eller något annat lika illa. Kanske hade man tur och El Nombre kom på. Det var ganska enkelspårigt, skurken var alltid densamma, hjälten alltid den samma, men något fick mig att fastna. (Kanske var det hela den där bävergrejen.)
Man vet aldrig med bävrar, dom kan vara oförutbestämda. I Narnia dyker det helt oförutsett upp en som dessutom pratar, (fast det gör ju alla varelser i den filmen) Sen finns det ju en bäver i Lady och Lufsen också minns jag nu. Undra hur många filmer dom finns med i ? Bävrarna.
Någon borde skriva en essä om detta. "Bävrarna i dagens samhälle - Hur vi personfierar en oskyldig gnagare". Antagligen är det jag som borde skriva den. Kanske gör jag det.
Ja gör det. Den vill jag gärna läsa sen.
Skicka en kommentar